Om svårigheterna med att utveckla danskonstens strukturer – och andra tankar om regioncentrumsnätverkets historia ur konstnärernas perspektiv
Publicerad
I tider som dessa – när det är svårt för konsten (och därmed kanske även för uppskattningen av den?) – är det ibland viktigt att se det goda omkring sig.
När jag blev ombedd att skriva om regioncentrumsnätverkets historia, tänkte jag att uppdraget skulle kännas stärkande. Nätverket är ju en unik struktur som utan tvekan har haft en betydande inverkan på danskonstens tillgänglighet runtom i Finland. Jag tänkte att jag för en gångs skull kunde lista ”framgångar” och visa på danskonstens segertåg.
Men efter att ha intervjuat konstnärer från varje region har jag fått konstatera att historien alltid har flera sidor. På ett kroniskt underfinansierat fält är det svårt att se någon större utveckling när de grundläggande frågorna fortfarande är olösta. Danskonstnärernas försörjning är fortfarande för knapp, anställningarna för korta, ett fungerande turnésystem saknas, arbetslokaler och produktionsstöd är för få, och så vidare. Jag upplever att de ekonomiska begränsningarna också har hindrat regioncentrumen från att nå sin fulla potential.
Det betyder dock inte att de inte skulle vara en viktig del av fältets utveckling – och en ytterst betydelsefull stödfunktion för konstnärerna. Historien rymmer faktiskt flera små hjälteberättelser.
När jag frågade om centrens grundande blev det tydligt att även om tiden var mogen och det politiska klimatet gynnsamt, krävdes det alltid någon eldsjäl – eller en grupp människor – som orkade förhandla, driva processen vidare och göra det konkret.
Förhandlingar och samarbete
”Jag var hemskt nervös när jag skulle på audiens hos tjänstemännen. Lyckligtvis var till exempel stadsdirektören i Kajana mycket kulturvänlig. Han sade att om staden kunde få del av sådana pengar, så skulle man självklart vara med. Men ansökan behövde tyngd, så vi fick med JoJo och Rimpparemmi – Pyhäsalmi kom med senare. Undervisningsministeriet krävde att det redan skulle finnas dansverksamhet av hög kvalitet i regionen. Vi på Routa var redan intresserade av samhällsengagerad konst, vilket också stod på ministeriets önskelista”, minns Kirsi Törmi, som var med och grundade Pohjoinen tanssin aluekeskus.
”Jag minns att det krävdes en hel del diplomati i början för att samla alla dansaktörer bakom en gemensam ansökan”, berättar Satu Tuittila, en av grundarna till Läntinen tanssin aluekeskus.
Johanna Tuukkanen från Itä-Suomen tanssin aluekeskus säger:
”Jag minns inget av själva ansökan, men jag minns att det var svårt att hitta lösningar som gynnade alla parter rättvist. Det fanns så många olika aktörer. Men möjligheten till sysselsättning var något vi alla ville ha. Vi hoppades också att dansen skulle bli mer synlig och tillgänglig. Jag har uppträtt på små evenemang, i byar och skolor – regioncentret möjliggjorde verkligen att verken nådde mycket bredare publik. Jag tror att Savon Sanomat till och med publicerade en bild av oss när vi högtidligt lade ansökan i brevlådan!”
Helena Ratinen berättar om Keski-Suomen tanssin keskus:
”Pirkanmaa ansökte om medlemskap i regioncentrumsnätverket, men hade inte blivit godkänt ensamt. Då kontaktade Anniina Kumpuniemi oss och föreslog att Keski-Suomi skulle gå med som en del av Pirkanmaa. Vi ville förstås vara med i ett så fint nationellt nätverk. Eftersom vi också hade varit för små ensamma, hade vi ett gemensamt intresse. Först verkade vi som en autonom del av Pirkanmaa, men redan vid nästa ansökningsomgång fick vi självständighet.”
Det är svårt att spåra den allra första idén till nätverket, men tanken finns bland annat i slutrapporten Askel tulevaisuuteen – tanssin vapaan kentän kehittämishanke (2003). En av rapportens centrala rekommendationer var att grunda regionala danscentra, inspirerade av liknande modeller i Europa.
I början av 2000-talet levde Finland i en tid av ekonomisk återhämtning efter lågkonjunkturen. Kulturministern hette då Tanja Karpela (Centern). Regeringen hade höga sysselsättningsmål, och regionalitet har alltid tilltalat centerväljare. När de första danscentrumen grundades 2004 var det alltså ett politiskt gynnsamt ögonblick för ett nytt nationellt initiativ.
”Det var en lyckträff när regioncentret grundades”
Pirjo Viitanen, som var med och grundade Regionala danscentret i Österbotten, sammanfattar sina förhoppningar så här:
”Man önskar ju alltid allt möjligt – att fler danskonstnärer skulle finnas i regionen, fler arbetsplatser runt om i Finland, att dansen skulle nå fler människor. Regioncentret har möjliggjort kurser och evenemang, och tack vare det har fler dansproffs också bosatt sig här. Centret har arbetat imponerande väl trots knappa resurser. Det är ju väldigt viktigt att det finns dansaktörer över hela landet! Jag blev så frustrerad över att dansen bara fanns i Helsingfors! Jag tänkte att så kan det inte vara – och därför flyttade vi till min mammas hemtrakter i Karleby.”
Marjo Hämäläinen från Pirkanmaan tanssin keskus berättar:
”Jag tänker med värme på regioncentret. Det har varit ett stöd – både praktiskt och mentalt. Det var verkligen en lyckträff att centret grundades! Det erbjöd allt som en frilansande konstnär kunde önska sig från yrkeskollegor. Det påverkade också min privatekonomi, eftersom centret började prissätta mitt arbete. Jag är usel på att prata om pengar, men de hade kunskapen. Jag minns en gång när Nokia hade sina glansdagar – jag fick ett samtal om att hålla en rekreationsdag. Jag nämnde mitt arvode, det blev tyst i luren, och jag trodde jag förstört allt. Tills en röst sade: ’Du kunde nog be om lite mer.’ Efter regioncentret hände sådant inte längre. Min professionalitet och mitt tänkande stärktes.”
Satu Tuittila tillägger:
”De utvidgade yrkesrollerna för danskonstnärer är säkert något som regioncentren starkt påverkat. Först gjorde man samhällsinriktad dans med projektmedel, men småningom har det blivit etablerat – nu arbetar danskonstnärer på sjukhus, inom mentalvård och med invandrargrupper. Utan regioncentren hade detta knappast blivit så systematiskt. En annan viktig sak är helt enkelt tillgången till övningsutrymmen – ett konkret stöd i vardagen. Och den mentala uppbackningen: att det finns en instans som bryr sig om vad du gör.”
Johanna Tuukkanen reflekterar:
”Vi frilansare hade ingenting! Allt gjordes ensam – utan lokaler, utan något. I det avseendet har regioncentret betytt mycket, även om det inte har skapat en sådan attraktionskraft att konstnärer skulle flytta till området enbart för dess möjligheter. Men mångfalden har ökat, olika praktiker har fått synlighet. Regioncentren har stärkt produktionskompetensen och skapat fasta tjänster på produktionssidan – inte så mycket för konstnärer, men organisationerna behöver ju folk för att fungera.”
Kirsi Törmi säger:
”Utan regioncentret vet jag inte hur många gånger Routa hade lagts ned. Pengar drar pengar, och tack vare centrumstatusen har det varit lättare att få även annan projektfinansiering. Det stärkte vår professionella profil. Turnéverksamheten i Kajanaland blev möjlig genom regioncentret, och föreställningarna nådde en bredare publik.”
Helena Ratinen från Keski-Suomen tanssin keskus konstaterar:
”Regioncentrens breda uppdrag har fört samman dansproffsen. De har skapat samarbetsnätverk regionalt och nationellt. Centren har formats efter sina regioners behov och fungerar som viktiga nav för danskompetens. De förverkligar sitt uppdrag – att utveckla tillgång och tillgänglighet till dansen samt att skapa arbete – med envis energi och kunniga människor.”
Hur mäta det omätbara?
Alla intervjuade lyfter, direkt eller indirekt, fram hur viktigt regioncentrens stöd i vardagen har varit – både praktiskt och mentalt. Även små resurser kan betyda mycket. Att få tillgång till en arbetslokal eller hjälp i löneförhandlingar är ett stöd som gör arbetet möjligt. Detta överensstämmer med budskapet i rapporten Turvaa ja pysyvyyttä sirpaletyön tekijöille (2024), som kartlade danskonstnärers erfarenheter av regioncentrens inverkan på sysselsättning och arbetsförhållanden.
Även om regioncentren inte har löst fältets stora problem, har de stärkt och breddat dansfältet avsevärt. Men hur mäter man det?
Jag tänker på försöket med basinkomst: det ledde inte till ekonomiska besparingar, men människors upplevda välbefinnande ökade. Gjorde bristen på ekonomiska resultat försöket misslyckat? Inom konsten är mycket svårt att mäta. Regioncentrens påverkan kan inte heller mätas enbart i pengar eller antal anställda konstnärer. Under dessa tjugo år har oräkneliga möten ägt rum som påverkat enskilda konstnärer och publik på oförglömliga sätt.
Till slut känner jag mig ändå stärkt. Det är fint att konkret förstå att dansens regioncentrumnätverk har skapats av människor som verkligen trott på saken – det uppstod inte ur tomma intet. Vi behöver ett bättre politiskt klimat, men trots allt är påverkan och förändring möjliga. Genom samarbete kan vi fortsätta bygga en bättre framtid.
Veera Lamberg
Konstnärlig ledare, Itä-Suomen tanssin aluekeskus
Danskonstnär
Intervjuade:
Itä-Suomen tanssin aluekeskus – Johanna Tuukkanen
Keski-Suomen tanssin keskus – Helena Ratinen
Läntinen tanssin aluekeskus – Satu Tuittila
Regionala danscentret i Österbotten – Pirjo Viitanen
Pohjoinen tanssin aluekeskus – Kirsi Törmi
Pirkanmaan tanssin keskus – Marjo Hämäläinen
Dessutom konsulterades:
Sanna Rekola, verksamhetsledare för Centret för cirkus och dans (medförfattare till Askel tulevaisuuteen),
och Anniina Kumpuniemi, medgrundare till Pirkanmaan tanssin keskus.
—
Artikelikategori:
Uutiset